Resan mot vuxenvärlden har börjat!

Jag hade en liten diskussion med Moa idag. Moa ville lägga sina saker i en påse och bära själv, jag förstod inte det utan la hennes små påsar i min stora så att Moa skulle slippa bära. Varpå det blev ett mayor breakdown... jag förklarade att jag bara ville vara snäll och hjälpa henne bära, och just då förstod jag att hon ville verkligen bära själv, visa att hon kunde själv! För barnen är ju super duper duktiga. Vill vara självständiga men ändå små ibland och det måste ju få vara helt okej. Så, jag fortsätter att curla, dock med en tanke, att försöka uppmuntra och stärka barnen i resan mot vuxenvärlden. Men jag hinner inte med i deras framfart...det går så förvånadsvärt fort. Jag inser ju att jag inte kan skydda barnen mot alla faror som lurar men jag kan förbereda utan att skrämma dom.

Så för att sammanfatta vad jag har kommit underfund med...det är bara att luta sig tillbaka och "join the ride"eller "go with the flow"som någon mycket smart person har sagt. Livet är inte någon slitsad bana och kompassen verkar ha lagt av för länge sen. Ta dagarna när dom kommer och bana en väg som förhoppningsvis går att följa. Nu ska jag bara njuta, använda mig av extremt många superlativ, lösa konflikter på massor av smarta sätt och inte få ångest av att känna mig otillräcklig. Piece of cake, eller hur? hihihi... eller som Pelle brukar säga till mig när jag håller på att gå sönder, "solen går upp imorgon också".